Engla var en liten kämpe redan från födseln. Hon var den minsta i kullen, bara en liten tarm. Så mitt hjärta slog redan då ett extra slag för henne. Hon hade lite problem med att lära sig att dia till en början, men med hjälp från blivande matte och med en vilja av stål så blev hon till slut den glupskaste i kullen.
Hon växte snart till att bli den tuffa syrran som minsann visade syskonen var skåpet skulle stå. Hon är fortfarande minstingen som defenitivt har skinn på näsan.
Engla har öron som inte riktigt vet vart de ska peka och benen har hon svårt att hålla reda på, men hon är min allra finaste lilla tjej.
Nyfikenheten och modet har hon ärvt från sin mor och den mildare och flamsigare sidan från sin far. Hon är en snäll, busig, arbetsvillig, smått tokig och galet gosig. Hon är ingen riktig tollare som jag brukar säga, hon är alldeles för kelen för det. Hon är en sann Ängel.